"Livet är ett enda inställt självmord"

Stig Dagerman, en exposé.

Stig Dagerman kan möjligen benämnas som det mest lovande unga stjärnskottet som den svenska litteraturen har lyckats frambringa. Kritikerna imponerades av denna gåtfulla yngling, men han förlöstes aldrig helt.

Vid 31 års ålder begick han självmord, och den stora roman som han nog strävade efter skrevs aldrig. Han lämnade dock efter sig ett påbörjat manuskript med titeln ”Tusen år hus Gud”. Kanske var det den stora romanen som skulle gjort honom evig.

Stig Dagerman debuterade rekordung, 22 år gammal, med romanen "Ormen" från 1945. Boken blev en av sin tids mest uppmärksammade litterära händelser och sällan har väl en så ung författare fått ett sådant makalöst genombrott.

Det är svårt att tro att det är en tjugotvåring som skrivit boken. Den tycks rymma ett långt livs erfarenheter, samtidigt som den är en sällan skådad generationsroman. I det senare avseendet söker den mer eller mindre sin like. Problemet med "Ormen" är dock att den är så oändligt mycket, "spretar åt så många håll och är orytmisk", tyckte vissa kritiker, som i övrigt ställde sig storögda inför denna ynglings kompromisslösa debut.

Tre år senare, 1948, kom vad man gärna vill beteckna som Stig Dagermans mästerverk inom den berättande prosan, den enastående romanen "Bränt barn" (en recension finns i menyn på denna sida). Om en enda bok av Stig Dagerman alltid kommer att leva, därför att den är så allmängiltig och av det skälet att berättelsen är genomförd på ett så magiskt virtuost vis, så är det nog "Bränt barn".

Personen Stig Dagerman
Stig Dagerman var en bräcklig natur, blyg och genom det korta livet ständigt ansatt av depression. När han var 17 år försökte han sig på självmord för första gången när hans farfar, som betydde så mycket för honom, mördades av en galning i ett vansinnesdåd.

Flera gånger längre fram i livet kom Dagerman att försöka verkställa det där självmordet, och 31 år gammal lyckades han så med att, som han såg det, … "resa en smula från grenen till fasta marken". Lösningen blev gas och ett garage.

Ångesten snirklar sig som en huslig orm genom mycket av det som kom från hans penna, och på ett av många ställen låter det: "Depressionen har sju askar och i den sjunde ligger en kniv, ett rakblad, ett gift, ett djupt vatten och ett språng från stor höjd", på ett annat konstateras kallsint: "Livet är ett enda inställt självmord".

Som vi kan höra var Stig Dagerman en melankolisk själ, djup och skör, allt för skör för denna värld uppenbarligen.