Jag rosar

Bränt barn (Stig Dagerman)

Denna bok är ett djupt psykologiskt porträtt av ynglingen Bengt, som genomlider en svår inre kris efter moderns död och faderns därpå, enligt Bengt själv, klandervärda beteende.

Man märker att Dagerman själv har erfarenhet av det huvudpersonen Bengt i denna historia går igenom. Vi vet ju att Dagerman själv förlorade sin moder i verkliga livet, och vi vet att han i samma liv vid upprepade tillfällen försökte ta sitt liv innan han så lyckades med gas i ett garage vid 31 års ålder. Med det i åtanke blir denna bok kuslig, men också än mer äkta och gripande.

Romanens språk är enkelt, Dagerman leker med ordföljd och meningsbyggnad, vilket på sina ställen skänker en effekt som höjer värdet på det innehåll som förmedlas. Det som jag älskar med Dagermans skrivsätt i denna bok är att han inte sällan tillgriper något slags basalpoetiskt framställningssätt, d.v.s. att han bygger upp enkla meningar i en sorts etapper som på slutet formar en tydlig ståndpunkt.

Vad jag också gillar med denna roman är att författaren stundom bryter in med allmänna reflektioner och sentenser, kommenterar en tanke eller en handling som någon av karaktärerna i boken tillägnar sig. Det skänker ytterligare djupsinne.

Denna bok har ju som vi märker en hel del förtjänster, men också svagheter, som t.ex. att den på sina håll är den ganska utdragen och seg, och att det mesta händer mot slutet.

Jag har inget emot saktfärdiga romaner, tvärtom, det är dem jag finner allra mest givande, men denna är, som sagt, lite tradig på sina håll. Men den förlorar aldrig sitt djupsinne, och det är ju en styra i sig.

”Bränt barn” är en sådan roman som växer sig större och större med tiden. När man klappar ihop boken är det en bra roman man har läst. Efter ett par veckor eller så förvandlas den på något underligt sätt till en mycket bra roman. Och när man varit utan den en månad, så framträder i ens inre känslan av att ”Bränt barn” är tamejtusan en snorbra bokjävel!

Så. 4 av 5
får denna bok av mig.


Factotum (Charles Bukowski)

Bukowski, Bukowski, vad ska vi ta oss till med dig!

Bukowskis alter ego Chinaski är ett hopplöst fall, ett fyllo, slödder, pack och stolle som lever sitt liv på sitt alldeles eget sätt. Inget biter på denne egensinnige luffare, och det är det som är det sköna.

I en värld där prestation, mål och status tecknar en människas duglighet, korkar Chinaski upp en vinpava, sätter sig en bit bort, lägger en spya och tittar slött på alla människor som orkar. Chinaski orkar inte, eller snarare, han vill inte, ingå i det samhälle som slänger sin enfärgade pensel över människorna.

Det är fascinerande, och vi alla har väl undrat hur det skulle vara att släppa taget och göra det som faller oss in, kanske ta ett tåg med en spottstyver på fickan, kliva av någonstans vart som helst och kröka ner oss för ett slag, fly räkningar, prestationshysteriska chefer och hela den präktiga världen. Kanske vill vi testa en glädjeflicka, bara för en gång, eller slå någon på truten, bara för att få veta hur det känns. För Chinaski är allt detta vardag, och det är denna udda vardag vi får följa med i.

Sida vid sida med Chinaski får vi titta in på alkisfester, supa på sjabbiga krogar, vakna nerskitna i en säng på ett hotell utan minne.

Det här är befriande litteratur.

För hur präktiga vi än är så tror jag ändå att vi behöver dessa svin som berättar för oss hur det är att leva i utkanten. Vi behöver dessa avvikare, så att vi, då och då, kan slänga ett öga på hur de har det, för att vi ska kunna känna oss tillfreds med våra egna liv, de inrutade, präktiga och kanske tråkiga. Chikanski är en antihjälte. Heder åt honom.

Hur betuttad man än är i Bukowskis alster, så måste man ändå tillstå att det inte är någon högtstående litterär prestation som han utövar i sina böcker. Han skriver inte dåligt, men heller inte mästerligt. Det gör detsamma egentligen, för hans styrka ligger i berättandet.

Och till skillnad från t.ex. Lisa Znarklund och Ingemarsson (Citroner gula) och hela jäkla faderullan av moderna, toppsäljande författare lyckas han med det.

För det bor en uppriktighet och en stolthet i hans formuleringar, även om de inte är litterärt nedtecknade.

Så. 4 pilsner av 5
är han helt klart värd för denna bok