Ge ut en egen bok
Jag vill tipsa om en länk som är himla bra att ha om man gillar att skriva, och inte minst om man vill ge ut en bok en dag.
Denna länk som jag kommer att ge er alldeles snart ger en massa möjligheter. Man kan nämligen länka sig vidare hit och dit och finna både ett och annat om författarskap och konsten att skriva. Ta dig tiden att botanisera lite, denna länk har mycket att ge.
Och länken är Sollentuna Författarsällskap: http://www.sollentunaforfattarna.se/
Och tills någon otålmodig sate tillika välgörare berättar för mig hur i hela helsike jag länkar med en titel istället för en omständlig länk utskriven i all sin prakt, så kommer jag dessvärre att länka på skönaste old school-manér.
Håll till godo.
/THOMAS
lördag 7 juli 2007
torsdag 28 juni 2007
"Livet är ett enda inställt självmord"
Stig Dagerman, en exposé.
Stig Dagerman kan möjligen benämnas som det mest lovande unga stjärnskottet som den svenska litteraturen har lyckats frambringa. Kritikerna imponerades av denna gåtfulla yngling, men han förlöstes aldrig helt.
Vid 31 års ålder begick han självmord, och den stora roman som han nog strävade efter skrevs aldrig. Han lämnade dock efter sig ett påbörjat manuskript med titeln ”Tusen år hus Gud”. Kanske var det den stora romanen som skulle gjort honom evig.
Stig Dagerman debuterade rekordung, 22 år gammal, med romanen "Ormen" från 1945. Boken blev en av sin tids mest uppmärksammade litterära händelser och sällan har väl en så ung författare fått ett sådant makalöst genombrott.
Det är svårt att tro att det är en tjugotvåring som skrivit boken. Den tycks rymma ett långt livs erfarenheter, samtidigt som den är en sällan skådad generationsroman. I det senare avseendet söker den mer eller mindre sin like. Problemet med "Ormen" är dock att den är så oändligt mycket, "spretar åt så många håll och är orytmisk", tyckte vissa kritiker, som i övrigt ställde sig storögda inför denna ynglings kompromisslösa debut.
Tre år senare, 1948, kom vad man gärna vill beteckna som Stig Dagermans mästerverk inom den berättande prosan, den enastående romanen "Bränt barn" (en recension finns i menyn på denna sida). Om en enda bok av Stig Dagerman alltid kommer att leva, därför att den är så allmängiltig och av det skälet att berättelsen är genomförd på ett så magiskt virtuost vis, så är det nog "Bränt barn".
Personen Stig Dagerman
Stig Dagerman var en bräcklig natur, blyg och genom det korta livet ständigt ansatt av depression. När han var 17 år försökte han sig på självmord för första gången när hans farfar, som betydde så mycket för honom, mördades av en galning i ett vansinnesdåd.
Flera gånger längre fram i livet kom Dagerman att försöka verkställa det där självmordet, och 31 år gammal lyckades han så med att, som han såg det, … "resa en smula från grenen till fasta marken". Lösningen blev gas och ett garage.
Ångesten snirklar sig som en huslig orm genom mycket av det som kom från hans penna, och på ett av många ställen låter det: "Depressionen har sju askar och i den sjunde ligger en kniv, ett rakblad, ett gift, ett djupt vatten och ett språng från stor höjd", på ett annat konstateras kallsint: "Livet är ett enda inställt självmord".
Som vi kan höra var Stig Dagerman en melankolisk själ, djup och skör, allt för skör för denna värld uppenbarligen.
Stig Dagerman kan möjligen benämnas som det mest lovande unga stjärnskottet som den svenska litteraturen har lyckats frambringa. Kritikerna imponerades av denna gåtfulla yngling, men han förlöstes aldrig helt.
Vid 31 års ålder begick han självmord, och den stora roman som han nog strävade efter skrevs aldrig. Han lämnade dock efter sig ett påbörjat manuskript med titeln ”Tusen år hus Gud”. Kanske var det den stora romanen som skulle gjort honom evig.
Stig Dagerman debuterade rekordung, 22 år gammal, med romanen "Ormen" från 1945. Boken blev en av sin tids mest uppmärksammade litterära händelser och sällan har väl en så ung författare fått ett sådant makalöst genombrott.
Det är svårt att tro att det är en tjugotvåring som skrivit boken. Den tycks rymma ett långt livs erfarenheter, samtidigt som den är en sällan skådad generationsroman. I det senare avseendet söker den mer eller mindre sin like. Problemet med "Ormen" är dock att den är så oändligt mycket, "spretar åt så många håll och är orytmisk", tyckte vissa kritiker, som i övrigt ställde sig storögda inför denna ynglings kompromisslösa debut.
Tre år senare, 1948, kom vad man gärna vill beteckna som Stig Dagermans mästerverk inom den berättande prosan, den enastående romanen "Bränt barn" (en recension finns i menyn på denna sida). Om en enda bok av Stig Dagerman alltid kommer att leva, därför att den är så allmängiltig och av det skälet att berättelsen är genomförd på ett så magiskt virtuost vis, så är det nog "Bränt barn".
Personen Stig Dagerman
Stig Dagerman var en bräcklig natur, blyg och genom det korta livet ständigt ansatt av depression. När han var 17 år försökte han sig på självmord för första gången när hans farfar, som betydde så mycket för honom, mördades av en galning i ett vansinnesdåd.
Flera gånger längre fram i livet kom Dagerman att försöka verkställa det där självmordet, och 31 år gammal lyckades han så med att, som han såg det, … "resa en smula från grenen till fasta marken". Lösningen blev gas och ett garage.
Ångesten snirklar sig som en huslig orm genom mycket av det som kom från hans penna, och på ett av många ställen låter det: "Depressionen har sju askar och i den sjunde ligger en kniv, ett rakblad, ett gift, ett djupt vatten och ett språng från stor höjd", på ett annat konstateras kallsint: "Livet är ett enda inställt självmord".
Som vi kan höra var Stig Dagerman en melankolisk själ, djup och skör, allt för skör för denna värld uppenbarligen.
onsdag 27 juni 2007
Jag rosar
Bränt barn (Stig Dagerman)
Denna bok är ett djupt psykologiskt porträtt av ynglingen Bengt, som genomlider en svår inre kris efter moderns död och faderns därpå, enligt Bengt själv, klandervärda beteende.
Man märker att Dagerman själv har erfarenhet av det huvudpersonen Bengt i denna historia går igenom. Vi vet ju att Dagerman själv förlorade sin moder i verkliga livet, och vi vet att han i samma liv vid upprepade tillfällen försökte ta sitt liv innan han så lyckades med gas i ett garage vid 31 års ålder. Med det i åtanke blir denna bok kuslig, men också än mer äkta och gripande.
Romanens språk är enkelt, Dagerman leker med ordföljd och meningsbyggnad, vilket på sina ställen skänker en effekt som höjer värdet på det innehåll som förmedlas. Det som jag älskar med Dagermans skrivsätt i denna bok är att han inte sällan tillgriper något slags basalpoetiskt framställningssätt, d.v.s. att han bygger upp enkla meningar i en sorts etapper som på slutet formar en tydlig ståndpunkt.
Vad jag också gillar med denna roman är att författaren stundom bryter in med allmänna reflektioner och sentenser, kommenterar en tanke eller en handling som någon av karaktärerna i boken tillägnar sig. Det skänker ytterligare djupsinne.
Denna bok har ju som vi märker en hel del förtjänster, men också svagheter, som t.ex. att den på sina håll är den ganska utdragen och seg, och att det mesta händer mot slutet.
Jag har inget emot saktfärdiga romaner, tvärtom, det är dem jag finner allra mest givande, men denna är, som sagt, lite tradig på sina håll. Men den förlorar aldrig sitt djupsinne, och det är ju en styra i sig.
”Bränt barn” är en sådan roman som växer sig större och större med tiden. När man klappar ihop boken är det en bra roman man har läst. Efter ett par veckor eller så förvandlas den på något underligt sätt till en mycket bra roman. Och när man varit utan den en månad, så framträder i ens inre känslan av att ”Bränt barn” är tamejtusan en snorbra bokjävel!
Så. 4 av 5
får denna bok av mig.
Factotum (Charles Bukowski)
Bukowski, Bukowski, vad ska vi ta oss till med dig!
Bukowskis alter ego Chinaski är ett hopplöst fall, ett fyllo, slödder, pack och stolle som lever sitt liv på sitt alldeles eget sätt. Inget biter på denne egensinnige luffare, och det är det som är det sköna.
I en värld där prestation, mål och status tecknar en människas duglighet, korkar Chinaski upp en vinpava, sätter sig en bit bort, lägger en spya och tittar slött på alla människor som orkar. Chinaski orkar inte, eller snarare, han vill inte, ingå i det samhälle som slänger sin enfärgade pensel över människorna.
Det är fascinerande, och vi alla har väl undrat hur det skulle vara att släppa taget och göra det som faller oss in, kanske ta ett tåg med en spottstyver på fickan, kliva av någonstans vart som helst och kröka ner oss för ett slag, fly räkningar, prestationshysteriska chefer och hela den präktiga världen. Kanske vill vi testa en glädjeflicka, bara för en gång, eller slå någon på truten, bara för att få veta hur det känns. För Chinaski är allt detta vardag, och det är denna udda vardag vi får följa med i.
Sida vid sida med Chinaski får vi titta in på alkisfester, supa på sjabbiga krogar, vakna nerskitna i en säng på ett hotell utan minne.
Det här är befriande litteratur.
För hur präktiga vi än är så tror jag ändå att vi behöver dessa svin som berättar för oss hur det är att leva i utkanten. Vi behöver dessa avvikare, så att vi, då och då, kan slänga ett öga på hur de har det, för att vi ska kunna känna oss tillfreds med våra egna liv, de inrutade, präktiga och kanske tråkiga. Chikanski är en antihjälte. Heder åt honom.
Hur betuttad man än är i Bukowskis alster, så måste man ändå tillstå att det inte är någon högtstående litterär prestation som han utövar i sina böcker. Han skriver inte dåligt, men heller inte mästerligt. Det gör detsamma egentligen, för hans styrka ligger i berättandet.
Och till skillnad från t.ex. Lisa Znarklund och Ingemarsson (Citroner gula) och hela jäkla faderullan av moderna, toppsäljande författare lyckas han med det.
För det bor en uppriktighet och en stolthet i hans formuleringar, även om de inte är litterärt nedtecknade.
Så. 4 pilsner av 5
är han helt klart värd för denna bok
Denna bok är ett djupt psykologiskt porträtt av ynglingen Bengt, som genomlider en svår inre kris efter moderns död och faderns därpå, enligt Bengt själv, klandervärda beteende.
Man märker att Dagerman själv har erfarenhet av det huvudpersonen Bengt i denna historia går igenom. Vi vet ju att Dagerman själv förlorade sin moder i verkliga livet, och vi vet att han i samma liv vid upprepade tillfällen försökte ta sitt liv innan han så lyckades med gas i ett garage vid 31 års ålder. Med det i åtanke blir denna bok kuslig, men också än mer äkta och gripande.
Romanens språk är enkelt, Dagerman leker med ordföljd och meningsbyggnad, vilket på sina ställen skänker en effekt som höjer värdet på det innehåll som förmedlas. Det som jag älskar med Dagermans skrivsätt i denna bok är att han inte sällan tillgriper något slags basalpoetiskt framställningssätt, d.v.s. att han bygger upp enkla meningar i en sorts etapper som på slutet formar en tydlig ståndpunkt.
Vad jag också gillar med denna roman är att författaren stundom bryter in med allmänna reflektioner och sentenser, kommenterar en tanke eller en handling som någon av karaktärerna i boken tillägnar sig. Det skänker ytterligare djupsinne.
Denna bok har ju som vi märker en hel del förtjänster, men också svagheter, som t.ex. att den på sina håll är den ganska utdragen och seg, och att det mesta händer mot slutet.
Jag har inget emot saktfärdiga romaner, tvärtom, det är dem jag finner allra mest givande, men denna är, som sagt, lite tradig på sina håll. Men den förlorar aldrig sitt djupsinne, och det är ju en styra i sig.
”Bränt barn” är en sådan roman som växer sig större och större med tiden. När man klappar ihop boken är det en bra roman man har läst. Efter ett par veckor eller så förvandlas den på något underligt sätt till en mycket bra roman. Och när man varit utan den en månad, så framträder i ens inre känslan av att ”Bränt barn” är tamejtusan en snorbra bokjävel!
Så. 4 av 5
får denna bok av mig.
Factotum (Charles Bukowski)
Bukowski, Bukowski, vad ska vi ta oss till med dig!
Bukowskis alter ego Chinaski är ett hopplöst fall, ett fyllo, slödder, pack och stolle som lever sitt liv på sitt alldeles eget sätt. Inget biter på denne egensinnige luffare, och det är det som är det sköna.
I en värld där prestation, mål och status tecknar en människas duglighet, korkar Chinaski upp en vinpava, sätter sig en bit bort, lägger en spya och tittar slött på alla människor som orkar. Chinaski orkar inte, eller snarare, han vill inte, ingå i det samhälle som slänger sin enfärgade pensel över människorna.
Det är fascinerande, och vi alla har väl undrat hur det skulle vara att släppa taget och göra det som faller oss in, kanske ta ett tåg med en spottstyver på fickan, kliva av någonstans vart som helst och kröka ner oss för ett slag, fly räkningar, prestationshysteriska chefer och hela den präktiga världen. Kanske vill vi testa en glädjeflicka, bara för en gång, eller slå någon på truten, bara för att få veta hur det känns. För Chinaski är allt detta vardag, och det är denna udda vardag vi får följa med i.
Sida vid sida med Chinaski får vi titta in på alkisfester, supa på sjabbiga krogar, vakna nerskitna i en säng på ett hotell utan minne.
Det här är befriande litteratur.
För hur präktiga vi än är så tror jag ändå att vi behöver dessa svin som berättar för oss hur det är att leva i utkanten. Vi behöver dessa avvikare, så att vi, då och då, kan slänga ett öga på hur de har det, för att vi ska kunna känna oss tillfreds med våra egna liv, de inrutade, präktiga och kanske tråkiga. Chikanski är en antihjälte. Heder åt honom.
Hur betuttad man än är i Bukowskis alster, så måste man ändå tillstå att det inte är någon högtstående litterär prestation som han utövar i sina böcker. Han skriver inte dåligt, men heller inte mästerligt. Det gör detsamma egentligen, för hans styrka ligger i berättandet.
Och till skillnad från t.ex. Lisa Znarklund och Ingemarsson (Citroner gula) och hela jäkla faderullan av moderna, toppsäljande författare lyckas han med det.
För det bor en uppriktighet och en stolthet i hans formuleringar, även om de inte är litterärt nedtecknade.
Så. 4 pilsner av 5
är han helt klart värd för denna bok
Sveriges genom tiderna bästa novell
Hjalmar Söderbergs "Pälsen"
(http://runeberg.org/histrett/05.html).
Informellt har det i alla fall sagts så i snäva litteraturkretsar.
Jag kan nog inte riktigt hålla med om den saken, även om Söderberg nog är min största läromästare och förebild. Fast visst har jag läst saker av honom som vida överstiger "Pälsen". Helt klart har jag det.
"Den allvarsamma leken" t.ex. Det är i och för sig en roman och inte en novell. Men du kan klippa ut vilket avsnitt du vill, hålla det i handen, kalla det för novell och du har en mästerlig novell (med några smärre formatjusteringar förstås).
Men, men ... Peter Cassirer, som jag känner igen från studentlitteraturen sedan mina år på universitetet och dess Institutionen för nordiska språk, framlägger här en intressant analys av denna novell "Pälsen".
Det är värt att ta en halvtimma av livet och borra sig in i Cassirers resonemang om vad som gjorde denna novell så bländande bra.
Här gör du det: http://web.telia.com/~u31252427/palsen1.htm
(http://runeberg.org/histrett/05.html).
Informellt har det i alla fall sagts så i snäva litteraturkretsar.
Jag kan nog inte riktigt hålla med om den saken, även om Söderberg nog är min största läromästare och förebild. Fast visst har jag läst saker av honom som vida överstiger "Pälsen". Helt klart har jag det.
"Den allvarsamma leken" t.ex. Det är i och för sig en roman och inte en novell. Men du kan klippa ut vilket avsnitt du vill, hålla det i handen, kalla det för novell och du har en mästerlig novell (med några smärre formatjusteringar förstås).
Men, men ... Peter Cassirer, som jag känner igen från studentlitteraturen sedan mina år på universitetet och dess Institutionen för nordiska språk, framlägger här en intressant analys av denna novell "Pälsen".
Det är värt att ta en halvtimma av livet och borra sig in i Cassirers resonemang om vad som gjorde denna novell så bländande bra.
Här gör du det: http://web.telia.com/~u31252427/palsen1.htm
Snusknovell vann 2006 års upplaga av Vår bostads novelltävling
I dessa tider när Umeå kommun utlyser novelltävling och skådespelaren/författaren Jonas Karlsson släpper novellsamling är det kanske på sin plats att stanna upp ett slag vid formatet novellen och inte minst tävlingar i dess konst.
Sveriges största novelltävling var innan Umeå kommun gav sig in i leken "Vår bostads novelltävling", och den fick ett intressant vinnarbidrag förra året (2006).
För 2006 års vinnare vann med en burlesk historia om en gammal gubbes stora förtvivlan över teknikens, och inte minst datorns, inmarsch i våra liv.
Så här låter det i en sekvens i novellen:
"Varför i helvete ska du ta all tid från mä? All tid ja lagt ner på å pårrsurfa å glåma å runka kuken lila å blå kunde ja lagt ner på nå vettiare ...".
Vinnarbidraget, "Jävla kukdator" kan du läsa här: http://www.fagerholm.org/hh/texter/jävla%20kukdator.htm
Om novellen tycker jag:
Jag tycker "Jävla kukdator" är en bra novell. Det är alltid lite knepigt, det här med att skriva på dialekt. Det problematiserar läsningen för många, särskilt för dem som inte talar ifrågavarande cialekt, i detta fallet jämtländska. Men samtidigt förstärker det närvaron i en skildring.
Vad som också är glädjande med att just denna novell vann tycker jag är att man i och med detta kan skönja ett hopp för den fria novellen, ett hopp som säger att inte bara könslös dussinprosa och politiskt korrekt dravel är det som får förlagschefer och recencenter att hoppa jämfota.
För novellen har ett vågat språk och på mer än ett ställe går det att finna ord som "kuk", "pårrsurfa", "knulla" och"runka". Detta skrämde inte juryn, och det ska den ha cred för!
Jag var nog inte ensam om att tro att denna typ av novell stod sig slätt i konkurrensen med snyftande tonårsskildringar och taffligt uppmålade mordgåtor.
Men icke!
Så därför: Fram för "Jävla kukdator".
Fram för det fria och äkta!
Sveriges största novelltävling var innan Umeå kommun gav sig in i leken "Vår bostads novelltävling", och den fick ett intressant vinnarbidrag förra året (2006).
För 2006 års vinnare vann med en burlesk historia om en gammal gubbes stora förtvivlan över teknikens, och inte minst datorns, inmarsch i våra liv.
Så här låter det i en sekvens i novellen:
"Varför i helvete ska du ta all tid från mä? All tid ja lagt ner på å pårrsurfa å glåma å runka kuken lila å blå kunde ja lagt ner på nå vettiare ...".
Vinnarbidraget, "Jävla kukdator" kan du läsa här: http://www.fagerholm.org/hh/texter/jävla%20kukdator.htm
Om novellen tycker jag:
Jag tycker "Jävla kukdator" är en bra novell. Det är alltid lite knepigt, det här med att skriva på dialekt. Det problematiserar läsningen för många, särskilt för dem som inte talar ifrågavarande cialekt, i detta fallet jämtländska. Men samtidigt förstärker det närvaron i en skildring.
Vad som också är glädjande med att just denna novell vann tycker jag är att man i och med detta kan skönja ett hopp för den fria novellen, ett hopp som säger att inte bara könslös dussinprosa och politiskt korrekt dravel är det som får förlagschefer och recencenter att hoppa jämfota.
För novellen har ett vågat språk och på mer än ett ställe går det att finna ord som "kuk", "pårrsurfa", "knulla" och"runka". Detta skrämde inte juryn, och det ska den ha cred för!
Jag var nog inte ensam om att tro att denna typ av novell stod sig slätt i konkurrensen med snyftande tonårsskildringar och taffligt uppmålade mordgåtor.
Men icke!
Så därför: Fram för "Jävla kukdator".
Fram för det fria och äkta!
Umeå kommun drar igång novelltävling
I sin satsning på att bli Europas kulturhuvudstad 2014 utlyser Umeå kommun en novelltävling. Prispengen är 100 000 kr. och tävlingen återkommer varje år.
Du kan läsa mer om tävlingen här: http://www.umea2014.se/arkivnyheter/umeanovellpris2014.5.5b0fc44e112e702ab89800010683.html
Du kan läsa mer om tävlingen här: http://www.umea2014.se/arkivnyheter/umeanovellpris2014.5.5b0fc44e112e702ab89800010683.html
VÄLKOMMEN
Nu har du alltså kommit till vad som i en inte allt för avlägsen framtid kommer växa fram som ett kraftfullt författarnätverk för o- och publicerade författare med ambitioner och kvalutta i pennudden.
Denna blogg är alltså lockbetet i den strävan att rekrytera karaktärsfulla personer till Författarnätverket Grafit.
Mejla eller skriv kommentar om du är intresserad.
Du behöver inte ha blivit publicerad som författare och din inriktning kan vara novell, roman likaväl som poesi.
Detta nätverk kommer inte befatta sig med blödande dagboksprosa eller könslös dussinlitteratur, snarare är det sådana ting som vi kommer bestrida genom att producera litteartur av motsatt art.
Det är allså inte fråga om någon svulstig akademi, utan om enskilda internetanvändare som skriver på sin kammare och som önskar gå samman med andra likasinnade, ge och ta kritik och i en förlägning kanske även organisera olika sammankomster och föreläsningar i litteraturens tecken.
Allt är som sagt nytt, och det finns stort utrymme för dem som vill ansluta sig att påverka nätverkets riktning.
Medlemsavgiften kommer att bli låg, en hundring per år eller så.
Det var allt för tillfället.
/THOMAS
Författarnätverket Grafit.
Nu har du alltså kommit till vad som i en inte allt för avlägsen framtid kommer växa fram som ett kraftfullt författarnätverk för o- och publicerade författare med ambitioner och kvalutta i pennudden.
Denna blogg är alltså lockbetet i den strävan att rekrytera karaktärsfulla personer till Författarnätverket Grafit.
Mejla eller skriv kommentar om du är intresserad.
Du behöver inte ha blivit publicerad som författare och din inriktning kan vara novell, roman likaväl som poesi.
Detta nätverk kommer inte befatta sig med blödande dagboksprosa eller könslös dussinlitteratur, snarare är det sådana ting som vi kommer bestrida genom att producera litteartur av motsatt art.
Det är allså inte fråga om någon svulstig akademi, utan om enskilda internetanvändare som skriver på sin kammare och som önskar gå samman med andra likasinnade, ge och ta kritik och i en förlägning kanske även organisera olika sammankomster och föreläsningar i litteraturens tecken.
Allt är som sagt nytt, och det finns stort utrymme för dem som vill ansluta sig att påverka nätverkets riktning.
Medlemsavgiften kommer att bli låg, en hundring per år eller så.
Det var allt för tillfället.
/THOMAS
Författarnätverket Grafit.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)